Vad är det som händer egentligen?
Nu börjar jag bli putt på det här. Jag har i alla år haft lite märkliga symptom efter att jag tränat ett hårt pass, men på senare tid så har jag haft rejält mycket svårare för att återhämta mig. Det är väl inte helt ologiskt iofs med tanke på att jag för 11 månader sen födde barn och den livsomvälvande omställning det innebär att bli förälder. Sen dog min mamma och det kan man ju lugnt också säga var en enorm förändring i mitt liv. Lägg till en stor portion sömnbrist och psykisk press, så har vi nog orsaken till att min kropp inte riktigt återhämtar sig som den ska.
Mitt immunförsvar har varit näst intill obefintligt senaste året. Jag är van vid att bli sjuk HÖGST en gång om året så det här är nytt för mig. Neo däremot - 11 månader - har ALDRIG varit sjuk - peppar peppar - än så länge. Snart börjar han på dagis och jag anar att den erfarenheten kommer sätta käppar i hjulet för den trenden.
Men men... Jag har ju alltid varit ganska aktiv. (nåja, nästan alltid i alla fall) Jag har idrottat i alla fall sen jag var ung tonåring och min kropp är van vid ett högt tempo. Ett problem jag alltid haft, är att jag har svårt för att somna natten efter ett träningspass - i all fall om det varit ett hårt pass. Benen är spända och jag kan inte slappna av. Min egen teori är att det hänger ihop med mina myrkrypningar som jag haft i princip hela mitt liv då och då. Och nu har jag ännu en teori. Jag tror jag får en inflammation i musklerna efter ett allt för hårt träningspass. Mina muskler blir då vätskefyllda och varken muskler eller kropp mår bra. Jag får då nästan alltid myrkrypningar som ett brev på posten. Jag känner igen det här från slutet av min graviditet - som bekräftar min teori ytterligare. I slutet var jag tung (nåja - 7 kg mer än normalvikten, men ändå) och hade säkert dragit på mig en hel del vatten. Barnmorskan sa att den där vätskan gör att många som aldrig haft problem med det förut, ändå kan få myrkrypningar. Vätska som vätska - den gör mina muskler spända och jag verkar få myrkrypningar lättare då.
När jag får så där otrevliga myrkrypningar och svårt för att slappna av, så säger det sig själv att jag inte sover bra. Har man då som jag, en liten knatte på 11 månader som inte vill sova hela nätterna, så mår man inte så superbra dagen efter. Den här gången gick det nog ännu längre - för nu sitter jag och är förkyld. Tusan också!
Så hur attans ska man göra i det här läget!? Ska jag gilla läget och låta bli att träna eftersom jag uppenbarligen inte kan återhämta mig längre som förr? Frustrerande som bara den!
Inte blir det roligare av att jag idag skulle haft en tjejträff här i stan. Inget roligt alls att den nu inte blir av. Speciellt som det hela tiden kommit något emellan när jag ska fixa den där träffen med det tjejgänget hittills. Verkar som att det inte är meningen att jag ska arrangera något. Suck och stön!
Det är tur man har en liten knatte som kan göra sin mamma på bättre humör ändå! :) För det gör han nästan alltid - utöver när han inte sover då förstås. Men det är en så enorm lycka att bli mamma, så det väger upp i princip ALLT!!! Jag är övertygad om att jag inte klarat min mammas bortgång ens hälften så bra om det inte vore för Neo. Tack och lov för att han finns i mitt liv - min stora kärlek!!!
Mitt immunförsvar har varit näst intill obefintligt senaste året. Jag är van vid att bli sjuk HÖGST en gång om året så det här är nytt för mig. Neo däremot - 11 månader - har ALDRIG varit sjuk - peppar peppar - än så länge. Snart börjar han på dagis och jag anar att den erfarenheten kommer sätta käppar i hjulet för den trenden.
Men men... Jag har ju alltid varit ganska aktiv. (nåja, nästan alltid i alla fall) Jag har idrottat i alla fall sen jag var ung tonåring och min kropp är van vid ett högt tempo. Ett problem jag alltid haft, är att jag har svårt för att somna natten efter ett träningspass - i all fall om det varit ett hårt pass. Benen är spända och jag kan inte slappna av. Min egen teori är att det hänger ihop med mina myrkrypningar som jag haft i princip hela mitt liv då och då. Och nu har jag ännu en teori. Jag tror jag får en inflammation i musklerna efter ett allt för hårt träningspass. Mina muskler blir då vätskefyllda och varken muskler eller kropp mår bra. Jag får då nästan alltid myrkrypningar som ett brev på posten. Jag känner igen det här från slutet av min graviditet - som bekräftar min teori ytterligare. I slutet var jag tung (nåja - 7 kg mer än normalvikten, men ändå) och hade säkert dragit på mig en hel del vatten. Barnmorskan sa att den där vätskan gör att många som aldrig haft problem med det förut, ändå kan få myrkrypningar. Vätska som vätska - den gör mina muskler spända och jag verkar få myrkrypningar lättare då.
När jag får så där otrevliga myrkrypningar och svårt för att slappna av, så säger det sig själv att jag inte sover bra. Har man då som jag, en liten knatte på 11 månader som inte vill sova hela nätterna, så mår man inte så superbra dagen efter. Den här gången gick det nog ännu längre - för nu sitter jag och är förkyld. Tusan också!
Så hur attans ska man göra i det här läget!? Ska jag gilla läget och låta bli att träna eftersom jag uppenbarligen inte kan återhämta mig längre som förr? Frustrerande som bara den!
Inte blir det roligare av att jag idag skulle haft en tjejträff här i stan. Inget roligt alls att den nu inte blir av. Speciellt som det hela tiden kommit något emellan när jag ska fixa den där träffen med det tjejgänget hittills. Verkar som att det inte är meningen att jag ska arrangera något. Suck och stön!
Det är tur man har en liten knatte som kan göra sin mamma på bättre humör ändå! :) För det gör han nästan alltid - utöver när han inte sover då förstås. Men det är en så enorm lycka att bli mamma, så det väger upp i princip ALLT!!! Jag är övertygad om att jag inte klarat min mammas bortgång ens hälften så bra om det inte vore för Neo. Tack och lov för att han finns i mitt liv - min stora kärlek!!!
Kommentarer
Trackback
