Vila i frid farmor!
Den 3e februari gick min farmor bort nästan 93 år gammal. Hon har hållit ut i många år, och i flera år kämpat mot Parkinson. Tack vare att min pappa och hans bröder så ihärdigt kämpat för att hon skulle få bra vård och hennes positiva inställning, så tror jag personligen att hon kunde leva med sjukdomen längre än många andra.
Min farmor upplevde jag vara en väldigt omtänksam kvinna. Hon satte alltid andra före sig själv och var noga med att alla skulle må bra.
Som farmor var hon alltid närvarande. Jag minns ett tillfälle i mina tonår då jag grät och berättade om mina problem, hur utanför jag kände mig, så vilsen och med så otroligt dålig självkänsla och självförtroende. Jag berättade om mobbningen och att jag inte visste varken ut eller in hur jag skulle göra när jag inte ens älskade mig själv eller litade på mig själv.
Hon försökte då säga att jag visst dög som jag var och att jag kunde både det ena och det andra. När hon såg hur förtvivlad jag var, så började hon själv gråta. Jag vet att min farmor var en av dem som såg hur det egentligen låg till och det kommer jag alltid älska henne för.
