Börjar bli nervös!!
Jag veeet! Det är nästan en hel semester kvar (4 veckor) innan skolan börjar, men jag börjar redan bli nervös! Kanske är det eftersom tidsperspektivet blivit lite märkligt då jag inte jobbat sen i april!
Det är så mycket som skrämmer mig, men utöver min "vanliga problematik" med rädsla för människor, så är jag orolig för hur jag ska klara studierna - om jag hittar rätt studieteknik då jag inte hittills varit så bra på att plocka ut det viktigaste ur en text. Högskoleprovet gick ju iofs bra och eftersom den biten är viktig där, så kanske jag kan klara den biten ändå.
Jag är också orolig över tiden som krävs. Jag har dåligt med tid eftersom jag helt enkelt är mamma så utöver 8h/dag, så vill jag helst fungera som en sådan i första hand efter skoltid.
OM jag råkar ut för situationer som skrämmer mig/är hård mot mig själv i en situation som inte behöver vara så jobbig, så är jag...rädd för att bli rädd, kanske man jan säga. Jag är rädd för detta eftersom jag vet att min rädsla i sådana situationer gör mig avskärmad som mamma - och det får inte hända!!
Jag är också medveten om de gånger jag bokstavligt talat flugit in i väggen, vilket gör att jag inte har RÅD att bli så rädd om jag ska orka med både studier samt att vara mamma.
Mitt i allt detta så har jag en hel Arsenal av verktyg och kunskap som inte ens går att jämföra med vad jag hade tillgång till för 20 år sen (ex). Om jag bara kan behålla lugnet och vara snäll mot mig själv - samt ha respekt för att det finns många människor där ute som gärna vill att jag bär deras skräp, så fixar jag det här! Jag har ju inte misslyckats med varken utbildningar eller jobb på 15 år nu!! Och jag har både arbetat och pluggat rätt mkt under den tiden!
Ändå är jag rädd... Har man genomlidit förintelseångest dagligen som barn, så sätter det sina spår. Nojjig... Ja visst. Men paranoians ursprung finns i verkliga händelser och än en gång... DET OMEDVETNA ÄR TIDSLÖST!
Nu ska jag ta hand om mig själv! Och mitt barn! ;)
