Emetofobi
Ja så ligger man här med magvärk igen. Allt tyder på att det är magkatarr men ändå blir jag skräckslagen.
Anledningen är något som heter Emetofobi. Dvs rädslan för att kräkas. I mitt fall är den extrem. Så till den milda grad att jag senast det hände...nu ska vi se...när jag var 9 år gammal, 29 år sen - fick sådan dödgångar att det blev svart framför ögonen.
Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit med om den ångesten hur fruktansvärd den är! - hur man desperat letar efter halmstrån att klamra sig fast vid när rädslan smyger sig på men misslyckas gång på gång allt eftersom rädslan blir allt mer intensiv och mörkret sakta närmar sig. Jag ger begreppet dödsångest ett ansikte just då.
Jag hoppas nu att allt snart blir bättre igen. Håller alla tummar, fötter och tår som jag har!!! För mitt upp i alltihop så är jag dessutom mamma. Och som mamma så kan jag inte tillåta mig själv att bli rädd så som jag förr brukade. Då är det tur att Neo har en pappa som inte är rädd.
Nu ska jag försöka ta hand om mig själv!
God natt!
