Att lämna ut sig själv
Det är lite kusligt det här... Man lämnar ofta ut sig själv i en blogg. Praktiskt taget ALLT kan användas och utnyttjas för att såra på olika sätt. Är det då värt det? Tja, jag tycker det.... Inte bara för min egen del...
Denna blogg tänker jag ju tillägna min son... Dels som ett minne från mig, men också en version av hans barndom, tolkad av mig.
Det är så gott som uppenbart att jag bär på en enorm längtan efter upprättelse av den roll jag blev tillägnad som mobbad när jag var barn. Det märks i väldigt mycket jag gör och framhäver i mitt liv.
Ett bra exempel är min träning.... Varför sliter jag så himla mycket? Varför har jag koll på varenda kalori jag stoppar i mig? Varför har jag ett behov av att kontrollera mig själv så till den milda grad?
Kanske.... eftersom jag ofta känner mig oerhört maktlös i vissa situationer. Så fort jag känner igen en händelse som går att tolka utifrån mitt förflutna - som väcker rädsla, ångest, skräck och ilska - en vrede skapad av en flicka som blivit kränkt otaliga gånger som barn, så har jag många gånger analyserat och tolkat händelser efter en färdig karta - som dessvärre inte alltid är så nyanserad - mentaliserande..Tyvärr är det omedvetna tidlöst och en händelse skapad i min barndom, kan ofta påverka mig än idag, även om den inte på långa vägar borde vara lika farlig för mig idag som den var då.
Dessutom är gymmet min fristad. Jag vet att DÄR, är jag stark! Jag är rädd i konflikter, rädd när någon är arg på mig, rädd för att inte bli/vara älskad, rädd för att bli övergiven, rädd för att förlora allt jag har. Men på gymmet....där vet jag hur man gör, där kan jag alla regler, där kan jag prestera.... så in i helvete!!
Om ungefär en månad, så kommer en gammal klass"kompis" till trafikskolan där jag jobbar. Hennes barn ska ta körkort och de ska tillsammans gå en Handledarkurs hos oss. Hur jag ska hantera det här korta mötet, påverkar mig redan nu.... Ska jag ta en sup innan?? Benzo?? (självklart INTE!)... ska jag säga något om det hon gjorde mot mig? KAN jag göra det? Jag måste ju fortsätta vara professionell. Trafikskolan ska inte påverkas av mitt förflutna på detta sätt.
Alla dessa ärr, spår som påverkar mig än idag - hur många timmars terapi jag än unnar mig! Sår i själen, kanske man kan säga. Jag har mängder av verktyg att hantera olika situationer på. Men rädslan finns där ofta ändå... Och den kanske måste få finnas där... så länge min kropp fortfarande tror att den behövs!
Och så länge fortsätter jag prestera - eftersom jag inte ännu lärt mig älska mig själv som jag ÄR.
Denna blogg tänker jag ju tillägna min son... Dels som ett minne från mig, men också en version av hans barndom, tolkad av mig.
Det är så gott som uppenbart att jag bär på en enorm längtan efter upprättelse av den roll jag blev tillägnad som mobbad när jag var barn. Det märks i väldigt mycket jag gör och framhäver i mitt liv.
Ett bra exempel är min träning.... Varför sliter jag så himla mycket? Varför har jag koll på varenda kalori jag stoppar i mig? Varför har jag ett behov av att kontrollera mig själv så till den milda grad?
Kanske.... eftersom jag ofta känner mig oerhört maktlös i vissa situationer. Så fort jag känner igen en händelse som går att tolka utifrån mitt förflutna - som väcker rädsla, ångest, skräck och ilska - en vrede skapad av en flicka som blivit kränkt otaliga gånger som barn, så har jag många gånger analyserat och tolkat händelser efter en färdig karta - som dessvärre inte alltid är så nyanserad - mentaliserande..Tyvärr är det omedvetna tidlöst och en händelse skapad i min barndom, kan ofta påverka mig än idag, även om den inte på långa vägar borde vara lika farlig för mig idag som den var då.
Dessutom är gymmet min fristad. Jag vet att DÄR, är jag stark! Jag är rädd i konflikter, rädd när någon är arg på mig, rädd för att inte bli/vara älskad, rädd för att bli övergiven, rädd för att förlora allt jag har. Men på gymmet....där vet jag hur man gör, där kan jag alla regler, där kan jag prestera.... så in i helvete!!
Om ungefär en månad, så kommer en gammal klass"kompis" till trafikskolan där jag jobbar. Hennes barn ska ta körkort och de ska tillsammans gå en Handledarkurs hos oss. Hur jag ska hantera det här korta mötet, påverkar mig redan nu.... Ska jag ta en sup innan?? Benzo?? (självklart INTE!)... ska jag säga något om det hon gjorde mot mig? KAN jag göra det? Jag måste ju fortsätta vara professionell. Trafikskolan ska inte påverkas av mitt förflutna på detta sätt.
Alla dessa ärr, spår som påverkar mig än idag - hur många timmars terapi jag än unnar mig! Sår i själen, kanske man kan säga. Jag har mängder av verktyg att hantera olika situationer på. Men rädslan finns där ofta ändå... Och den kanske måste få finnas där... så länge min kropp fortfarande tror att den behövs!
Och så länge fortsätter jag prestera - eftersom jag inte ännu lärt mig älska mig själv som jag ÄR.
Kommentarer
Trackback
