johannaxostlund

Tja, den här helgen har faktiskt varit helt okej. Neo har gått på penisillin samt Brikanyl och har successivt blivit bättre och bättre. I lördags åt han riktigt okej och natten innan hade han sovit utan att vakna av smärta i örat och det gjorde att vi vågade oss iväg till Trollhättan som planerat. Det var spännande och intressant och LOCKANDE att själv bli tatuerad! Tanken har funnits där senaste åren men jag har varit tveksam iom att tanken inte funnits där förut. Det känns ju som att jag kanske borde ha tatuerat mig för länge sen, om det nu är som så att jag verkligen skulle känna att det liksom var en del av mig. Å andra sidan så har hela jag förändrats ganska så ordentligt de senaste åren så det kanske rent av ÄR en naturlig utveckling. Jag är hur som helst inte säker (ännu) så då är det ju fel att ta steget, känner jag.

Men FY TUSAN vad skickliga många av tatuerarna var!! De till och med tatuerade in fotografier på folks barn osv. Inte klokt hur träffsäkra tatueringarna blev! Och många, var de som prydligt låg på tatuerarnas britsar för att ömt bli omhändertagna. Med betoning på ÖMT!

Idag har vi i alla fall tagit det relativt lugnt. Jag ser INTE fram emot morgondagen. Då ska jag nämligen först på ett privat samtal, sen ska jag jobba och efter det, hämta Jonas på hans jobb, för att sen åka direkt till dagis och gå på ett uppföljningssamtal om vår son. Senare samma dag, kommer en besiktningsman för att kolla till vårt lilla hus - som vi anar inte mår fullt så bra som vi hoppats. Men men... Vi får hålla tummarna för att det inte är allt för illa!

Nu klagar min lille kille här. Dags att ge honom lite uppmärksamhet, tror jag minsann. :)

Hej så länge!

Hej och hå vad fort tiden går!

Har inte uppdaterat bloggen på väldigt länge nu och det har flera orsaker. Dels så har jag haft en hel del saker för mig, kan man säga. Det mesta har handlat om jobbet. Och att jag knappt orkat eller haft tid att sitta här och skriva i min blogg, må vara en varningssignal som jag kanske bör lyssna på. Vi får se. Hur som helst. Saker har väl kanske inte riktigt gått min väg - hela vägen så att säga, den senaste tiden. Dels så hamnade vårt företag i tidningen och det gynnade kanske inte min försäljning första veckan efter notisen. Jag sålde ungefär som vanligt, men fick lägga bra mycket mer energi än vanligt. Jag var också i Kungälv och jobbade. Trevligt att träffa kollegorna så klart och att luncha på en restaurang med en enorm buffé gjorde inte ont direkt. Men det är tuffare att sälja i större städer än i små och ju närmare man kommer en storstad, ju svårare blir det, är mina erfarenheter. Folk är mer misstänksammma, oroliga och rädda. Och eftersom min förmåga att få människors förtroende är A och O för att jag ska kunna sälja, så blir det tuffare automatiskt. Men det funkade i alla fall och det är ju bra.

Men vad vore livet utan lite oflyt då och då. Jag skulle gena från en parkering till parkringen framför min för att kunna köra ut från parkeringen lättare när jag skulle därifrån. Vad jag missade var att det fanns ett (mycket) lågt räcke framför bilen och pang sa det och nu måste jag byta kofångare! INTE roligt vill jag lova! På verkstaden hittade de inga begagnade kofångare i min bils färg så nu måste jag vänta. Som tur är så går bilen att köra ändå. Men roligt är det INTE! Bara dagen efter, så åkte jag på parkeringsböter - allt detta efter tidningsnotisen som liksom startade det hela.

Nu har jag varit hemma i några dagar. Både jag och Neo har varit rejält förkyldag och Jonas var tvungen att ta ledigt från jobbet för att kunna ta hand om Neo så att jag fick återhämta mig något i alla fall. Anar att jag haft influensa faktiskt, med tanke på all frossa och det hastiga insjuknandet i lördags. Redan i fredags mådde jag dåligt men var bensäker på att tillfriskna inför måndagen. Tji fick jag! Och ivrig att jobba som jag är, så måste Jonas nästan kedja fast mig för att stanna hemma så jag hinner bli frisk nog för att inte arbeta för tidigt och pga det, bli sjuk igen. Suck och stön! Livet är inte lätt alltid! Till råga på allt, så missade jag en välbehövlig tjejträff i söndags. INTE kul det heller!

Nu hoppas jag innerligt att vi slipper fler förkylningar och magsjukor på ett tag. Våren brukar ju *peppar peppar* vara ett gott tecken i alla fall. Nackdelen med det jobb jag har, är just när man blir sjuk. Iom att det är så stor skillnad på hur mycket jag får i lön bara med några få ordrars marginal, så kan det bli mycket kostsamt att vara sjuk om man sålt bra veckan innan. Men men... Man kan ju inte styra det där tyvärr.

Jag lägger in ett par roliga foton vi tog här i veckan på Neo som nu varierar sitt bilkörande ibland. :) Han är helt ljuvlig! Han klättrar upp för trappan helt själv i rasande fart och om pappa håller honom i handen så kan han till och med gå helt vanligt upp för den. På dagis är han den som klättrar allra mest och han hittar ställen som de aldrig trodde var möjliga att använda för att ta sig uppåt. Men vår lille kille lyckas tydligen med det. Vi ska snart på uppföljningssamtal också. Det ska bli spännande må tro!

Nej nu är det allt dags för att ta en liten lur och försöka kurera mig igen!
Hej så länge!

Ja nu är det full rulle vill jag lova! Gjorde en avstickare idag och for till Ytterby och jobbade där idag. En trevlig dag som gav bra utdelning. Fick allt göra några besök först däremot, innan det gick vägen men till slut så! Gjorde däremot en klantig grej när jag var klar (som vanligt när det gäller bilen). Skulle köra rakt igenom parkeringen till parkeringen framför min så att jag inte skulle behöva backa ut från min parkering. Vad jag inte såg, var att det satt ett litet staket framför som hindrade min bils framfart. *suck* Nu är hela kofångaren på svaj och de ska ringa från verkstaden för att ge mig ett förhoppningsvis bra erbjudande. Att det ska vara så svårt då! När man äntligen börjar tjäna pengar igen, så går de direkt till saker som inte är så himla kul att lägga dem på. :/

Annars händer det roliga saker också. Neo babblar som bara den och han tjuter lyriskt då och då för att testa sin röststyrka. Jätte kul! tycker han. Inte sååå roligt, tycker hans föräldrar när man vill höra vad de säger på teven. :) Men samtidigt så är det URgulligt!

På dagis har vi fått höra att Neo är en väldigt trygg liten kille som skrattar lätt och ofta och väldigt sällan klagar. Jag hoppas bara att han inte är FÖR snäll!! Då skulle jag känna mig tryggare om han skrek till då och då. Bara så jag vet att han har en vilja och vågar visa den. Men det gör han tydligen, säger dagispersonalen. Det är så klart jätte roligt att höra att han har roligt och när vi ska hem från dagis så gallskriker han - det är då en sak som är säker! Dagis är JÄTTE kul! I alla fall för tillfället. Sådant där kan ju variera så klart. :)

Nu är det dags för den här lille gossen att nana.
Hej så länge!