johannaxostlund

Ni andra, med en mer hälsosam syn på människan. Där man tillåts visa sig själv, utan att dömas, så vill jag avslöja en sjuhelvetes kamp jag har - mot mig själv. 

Det är så hemskt att jag inte vet hur jag ska börja. Jag vill ju så klart även skydda dem som inte ska exponeras, inte dra med mig dem ner i fallet så att säga. 

Det handlar...som säkert många av er redan förstått, i alla fall ni som (förmodligen på ett ganska djupt men kanske ändock inte så brett sätt), känner mig väl, om fysisk styrka. 

Jag har mina känsliga knappar. Knappar som alltid kommer vara känsliga för mig. Det är lite märkligt ändå, eftersom jag aldrig varit svag. Jag fick aldrig några passningar i lag-idrott så klart. Jag var ju mobbad. 

Kanske var det för att mobbningen syntes extra starkt i gympasalen. Jag blev ju aldrig vald till något lag, fick höra hur kass jag var, trots att jag visste innerst inne att jag lääät andra vinna, slå mig, skada mig på olika sätt. 

Självklart handlar det om min oförmåga att älska mig själv som jag var, dvs uuutan att prestera. Och eftersom en sådan sak är inlärt, så kanske jag inte såg min stora potential. Det har jag ju förstått senare med facit i hand. 

Skolan är en känslig plats för mig. Att nu ha ett barn som börjar i skolan är så klart en omvälvande sak för honom. Men även för mig....

Jag måste hela tiden passa mig. Vilka känslor är mina och vilka är hans?! Vilka knappar sätter igång omedvetna processer i mitt huvud som jag gör till problem som inte finns?! Vad ger jag mitt barn?! Vad gör det med honom?! 

Suck!! Än så länge har jag ingen aning! Jag vet att jag behöver bli betydligt snällare mot mig själv, och ta hand om mig...så att jag har förmågan att finnas där känslomässigt för mitt barn! 

Over and out!! 

💗💗💗💗💗💗