johannaxostlund

Laddade med filt, pannkakor och pastasallad, så intog vi Falköpings ishall, väl förberedda. Neo sköt på mål två gånger men målvakten tog varje skott. Men han var assist till två mål och det var han nöjd med! Det körs fortfarande Tuthockey så inga poäng räknas ännu. Barnen hade som vanligt ändå stenkoll på hur många mål respektive lag gjort. ❤️🙏🏒🥅🙏

Pappas kille! ❤️❤️❤️

En herre från Vänerhoffs cykelförening tog sig an denna tant igår. Han visade mig mer eller mindre hur Wattbiken funkar. 

Hittills har jag bara tryckt på "Just ride" eftersom jag inte fattar något annat av alla förkortningar och resultat än klockan och hastighet. 😂😂😂

Han sa att jag ska försöka köra riktigt hårt i 20 minuter och på så vis lära mig vart min smärtgräns går, Dvs när kroppen börjar frigöra syra. Detta förkortas FTP och Threshold HR. I alla fall en av förkortningarna! 😂😂😂 Säger väl en del om hur insatt jag är i detta! 😂😂

37,9km/h är jag dock nöjd med! Hade däremot INTE kunnat cykla en sekund till, så jag kanske körde lite över smärtgränsen ändå! 😂😂😂

Ja ja! Kul att prova i alla fall! Inte så dåligt för en 42-åring? 😅

Det är väl knappast en nyhet, men för er som läser bloggen och inte vet, så var jag ganska så rejält mobbad som barn och tonåring. Detta har såklart präglat hela mitt liv och jag blir fortfarande rädd när jag hamnar i olika sociala sammanhang där jag måste lära känna människor som exempelvis arbetskamrater eller skolkamrater.

 

Som väl är så har jag gått många år i terapi och jag får dessutom hjälp från sjukvården på min arbetsplats osv. Tack vare detta, och underbara kollegor, så trivs jag jätte bra och känner mig riktigt trygg på mitt jobb.

 

För inte så länge sen, kom en före detta klass"kamrat" som gjorde mig riktigt illa under mina tonår, till vår Trafikskola. Jag blev illröd i ansiktet, hyperventilerade nästan och fick knappt fram ett ord när hon stod i kassan. Att jag skulle bli sååå påverkad av henne, var för mig lite av en chock. Men tack vare stöttning av mina arbetskollegor, så klarade jag av att hantera situationen till slut.

 

Men igår träffade jag en annan tjej ur samma klass på Gymmet. Hon var aldrig delaktig i själva mobbningen och jag tog själv kontakt och frågade om vi varit klasskamrater när jag kände igen henne. Gymmet är lite av en zoon där jag känner mig hel. Jag vet att jag är stark och kan luta mig lite mot det utan att bli uppslukad av alla människor och det sociala sammanhang man befinner sig i där.

 

Det blev ett väldigt fint samtal där jag berättade hur skoltiden påverkat mig och att jag än i dag behöver hjälp för att inte bli rädd i olika sociala sammanhang. Hon blev märkbart rörd och bad själv om ursäkt, trots att hon inte gjort något. Hon berättade att när jag inte kom på en klassträff, så var det flera som hade hoppats att jag skulle komma. En kille som gjorde mig riktigt illa, mådde tydligen fruktansvärt dåligt och hade velat prata med mig. Jag var inte redo att möta dem då - inte på sååå många plan. Idag däremot, hade det nog gått bättre. 

 

När vi stod där och pratade och hon berättade allt det här, så kände jag inte någon som helst ilska. Något som jag gjort i många år och som man kanske faktiskt kan förvänta sig när man blivit så kränkt på så många sätt i så många år! Jag insåg att jag faktiskt förlåtit dem... kanske för länge sen! ...och det trots händelsen med tjejen som kom till mitt jobb. Visst kändes det bra att flera vuxit upp och insett vad de gjort, men det spelade faktiskt inte så stor roll längre.

 

Det var ändå skönt att berätta om vad jag känner för henne och vad jag gjort för att hela mig själv.

 

Tja thats it! Nu är det dags att förbereda sig för arbete! See ya!