johannaxostlund

Det är väl tur att jag blivit ordinerad "aktiv" vila av doktorn eftersom jag är så dålig på att ta det lugnt. Å andra sidan så är väl tanken att jag just ska ta det lugnt. Men det är inte lätt det vill jag lova!

Jag har nu iaf fått tid för gastroskopin och efter samtal med Endoskopi-mottagningen så ska jag bli väl omhändertagen och få lugnande medel injicerat direkt! Följden blir att jag inte kan köra bil efteråt men pappa kör mig dit och sen tar jag bussen hem. Det blir bra, känner jag.

Annars är jag ändå lite orolig IOM att jag trots allt har problem med magen även när jag inte jobbar och vid minsta oro, blir det riktigt jobbigt! Det är som om min kropp är superkänslig nu och reagerar på minsta lilla retning. Väldigt frustrerande men det har väl sina logiska förklaringar, antar jag.

Jonas är mitt upp i sin arbetslöshet men har klarat truck-körkortet på rekordtid! Tre dagar tog det bara för honom. Men då har han iofs kört en hel del truck i sitt jobb tidigare.

Nu tänker han studera och förhoppningsvis kommer det leda till jobb i framtiden. Mina psykosomatiska problem har blivit väl jobbigt för honom att bära också så nu har jag beslutat att vända mig till andra när jag själv mår dåligt - om det inte rent praktiskt är omöjligt förstås.

Lite roliga saker har vi ändå kunnat göra. Neo har exempelvis lekt med sin kompis Caspar - mammas kompis son. Och så har fröknarna berättat att han har fått flickvän. Ha ha! Vad det nu innebär vet vi iofs inte. Han är en kramgo liten kille så risken är väl kanske att han både pussas och kramas!

Vi har annars tagit ett litet break i potthistorien. Han går på pottan på förskolan men har börjat tröttna här hemma och då tror jag det är bättre att köra hårt till sommaren då han kan gå med rumpan bar allt oftare. :)

Nu sover Neo som en stock. Själv är jag klarvaken - pga min mage. Usch vad jobbigt det här är!

Jag hoppas iaf att det kommer bli bättre snart och att vi snart kan börja leva som vanligt - fast bättre!

Hej så länge!

Well... Inga katastrofnyheter kanske men absolut inte roliga heller. Framför allt eftersom jag har emetofobi och nu måste göra gastroskopi!!! Proverna visade nämligen blod där det inte ska vara blod så jag måste alltså göra Gastroskopi!! :(

Faktum är att jag fått en akut tid till min läkare imorgon för att få en snabb tid. De hittade nämligen inga bakterier däremot så det är inte säkert att det är magsår även om det är den troligaste orsaken.

Jag vaknade med huvudvärk idag och den har envist hängt kvar då och då under dagen. Det blir helt klart en lugn dag efter läkaren imorgon om jag ska fixa det här.

Nu ska här försöka sovas!
Hej så länge!

Igår ville jag göra något lite mer aktivt än senaste dagarna. Jag menar - jag har ju inget virus i kroppen - vad jag vet. Jag har ju "bara" stressmage eller snarare "stresskropp".

Jag chansade och utförde ett aerobicspass på en timme. Har nog lite bättre kondis än jag tror - säkert pga alla trappor jag springer i dagligen. Det funka finemang! Men bara någon timme efteråt så fick jag världens magvärk! Själva passet innebär ju iofs lite stress i sig, men kruxet var nog främst att jag hade ätit strax innan jag tränade. Suck!!

Är van vid att kunna tortera min kropp med aktivitet dagligen och jag känner inte igen den nu när det krävs så otroligt lite för att hela kroppen ska ta stryk. Den har verkligen blivit "överkänslig", kanske just pga att jag torterar den, inte minst psykiskt ganska ofta. Suck!

Iaf... Idag var det bättre så jag tog med mig Neo till Göteborg för att hälsa på min bror. Jätte mysigt så klart! Var verkligen jätte länge sen jag var där senast - när han flyttade in senast faktiskt, för två år sen!! Usch fy vad länge! Tur vi träffats hos oss eller andra för annars hade det ju varit direkt tragiskt!

Imorgon ska jag få svar på proverna och därmed reda på om jag behöver Gastroskopi eller inte. Viiiilllll IIINNNNTTTEEE!! Så jag håller tummarna för att jag slipper!

Puh! Nu är det dags att ta hand om min lille kille här märker jag!
Hej så länge! :)

Ber om ursäkt för den trista brist på fantasi i min blogg vad gäller Layout osv. Utseendet kunde helt klart varierat mer. Orsaken är brist på kunskap! Är helt enkelt urdålig på webdesign!

Jag får också be om ursäkt för de X antal rubriker utan stycke eller bild som poppar upp här och var. Anledningen är att jag oftast skriver via appen i min Iphone och där vet jag inte hur jag korrigerar sådant. Och uppdateringar gjorda i Iphone syns inte i web-versionen. Men som sagt - jag kan ha fel för Webdesign är som sagt inte riktigt min grej! ;)

Även om man är sjukskriven och mår allmänt dåligt, så behöver man ju hitta på saker på dagarna för att inte helt bli ett med väggarna och för att slippa klättra på dem. :)

Igår var jag arg. Men jag glömde att tillägga att jag också haft en väldigt trevlig dag med mina vänner i Mellerud hos Camilla. Vissa dagar så är man mer frustrerad och påverkad av sitt förflutna än andra. Det är jobbigt när de kommer. Men någon sådan dag har det inte varit idag! :)

Vi for iväg en kort sväng till Överby idag eftersom Jonas skulle inhandla diverse sportartiklar till hans nya, mer sportiga livsstil. Tycker väl iofs att han är väldigt fysiskt aktiv på dagarna ändå, men nu har han bokat upp sig ett år i förväg på ett motionspalats här i stan där absolut INGET saknas för att man ska få den perfekta kroppen! Ha ha!

Vi åt sen kycklinggryta till middag och efter en liten tupplur för vår lille kille så gick vi för andra dagen i rad - en 1-timmes lång promenad där han gick hela sträckan själv! Sen lekte vi ytterligare en timme på gården och efter det, var hans mamma så trött att vi fick gå in.

Det är jobbigt med de här mag-problemen eftersom de gör mig så himlans trött och tyvärr verkar de bli värre om jag rör på mig. Jag tycker INTE om att inte göra någonting så därför har jag ont i magen väldigt ofta. Men naturligtvis är det inte fysisk aktivitet som ligger till grund för mina problem så det skadar nog inte så mycket, tror jag.

Lite hoppande i soffan är superkul! tyckte Neo när vi kom in. Och lägga pussel, är också kul! Han sa också ett nytt ord i samband med middagen idag! Potatis! Fast det blev (så klart) snarare Tatis! Ha ha! Sååå sött!!

Vi har haft en riktig familjedag idag, speciellt en "mor-och-son-dag"! Det behövs emellanåt när man stressar mellan förskola, jobb och hem! Man får den närhet man behöver för att orka resten av veckan. :)

Imorgon skulle min syster och hennes son Elliot egentligen ha kommit men Elliot har blivit förkyld så det får bli en annan gång! Lite synd så klart för han är verkligen en supersöt liten Elliot och det känns som länge sen jag såg honom fast det egentligen bara är ett par veckor sen.

Jag är hur som helst sjukskriven hela nästa vecka också. Jag kommer då få svar på prover som jag våndas lite över. Är INTE så pigg på att göra Gastroskopi, kan jag säga!!! Specieeeelt eftersom jag är EMETOFOB!!!! Men måste jag så måste jag! Suck!! Giv mig styrka!

Jag är också nervös för hur jag ska lyckas få till det lugnare i mitt arbete sen när jag börjar jobba igen. Svårt i det yrke jag valt. :/ Men största pressen lägger jag på mig själv!

Imorgon börjar iaf Jonas en utbildning för att ta Truck-kort. Alla bitar som leder till utveckling i rätt riktning för vår familj är så klart alltid välkomna så jag håller tummarna för att teori och uppkörning går som en dans!

Nu ska jag försöka sova lite faktiskt!
So long!

Är så jä-la arg så hälften hade räckt för att betraktas som vansinnig! Jag är arg på all okunskap hos människor som skadat mig i mina unga år, all skit jag gått igenom och jag har ett jä-la behov av upprättelse!!! Men hur får man det från människor som är för sjuka för att fatta att de gjort något fel?!

Ja som rubriken lyder - har blivit sjukskriven - i 2 veckor. Förhoppningsvis inte längre än så! Men det känns skönt att äntligen få återhämta mig och låta kroppen läka. Det är bra nu med alla hemska symptom. Nu räcker det! Sen om 2 veckor räcker, får vi se. Men det ska bli skönt att få chansen att slappna av iaf.

Var hos min kockodoktor idag. Han gjorde ganska snabbt bedömningen att det är dags för mig att sjukskriva mig ett tag. Yeah right. Not My cup of tee.

Han menade att jag har såpass mycket stresshormoner i kroppen som aldrigt riktigt hinner försvinna så att jag kan sova bra och hinner återhämta mig. Deet däremot stämmer väldigt bra.

De hormonerna gör att det blir en ind spiral där det krävs längre tid att återhämta mig efter varje stressmoment och pga det ökar intensiteten i stresssymptomen. Osv! Det krävs Mao mindre och mindre för att utlösa de fysiska symptomen och längre och längre tid för att återhämta mig.

Det enda som hjälper är en total återhämtning under en lite längre tid. Detta låter INTE lockande för en såpass rastlös själ som mig!!! Jag älskar dessutom mitt jobb (nåja, ofta iaf) och vad tusan skulle jag ta mig till på dagarna då utan att bli deprimerad?!!

Jag vette tusan om jag heller orkar gå igenom detta med läkare och försäkringskassan - IGEN! Kanske iofs bäst att göra det INNAN det gått för långt! Det krävs ju trots allt att man är frisk för att få vara sjuk i Sverige idag!!

Vilken utbränd människa orkar liksom älta och om och om tala för sig själv än med ena läkaren, försäkringskassan etc etc etc. Bara någon som är frisk orkar det. Därför är min slutsats att man alltså förväntas vara frisk - alltid, eller får klara sig själv! Fy vilket samhälle vi lever i när det gäller det!

Ja ja... Vi får se hur den här veckan fortlöper. Jag är inte riktigt redo för det än känner jag.

Igår for jag och Camilla till Sollebrunn igen, redo för besök hos ett medium. Medan Camilla hade sin tid så passade jag på att arbeta lite. Sen var det min tur.

Det är ju alltid lite lurigt att förlita sig helt på vad ett medium säger. Så länge det går att tjäna pengar på vad man säger till folk, så är det ju inte den mest tillförlitliga form av vägledning i livet som man kan välja.

Men ibland kanske man bara behöver tro på att det finns något annat efter jordelivet - något som skänker tröst när man förlorat någon nära. Och hur kan det vara fel då?

Camilla var efter sitt möte, liksom jag var efter mitt första besök, mycket nöjd! Själv hamnade jag däremot i en konflikt med mediumet - och med mig själv.

Min egen terapeut, har vid ett besök hos honom, reagerat ganska starkt på det mediumet sa till mig vid första besöket hos henne.

Hennes budskap från min sk guide (som vi alla människor tydligen bär med oss), kan man kanske komprimera med ordet kärlek. I deet, ingår att glömma och förlåta och slippa vara arg. Hon ville gärna förklara och få mig att förståååå varför människor i mitt liv gjort som de gjort och där gjorde hon ett stort misstag.

Anders, min (mitt orakel som hjälpt mig förändra mitt liv till en framgångssaga utan dess like!) terapeut, säger att man ALLTID måste ta hänsyn till det omedvetna. Dvs omedvetna processer som ligger kvar och påverkar oss människor så otroligt mycket mer i nuet än vi ofta tror.

Om man inte känner en människa på djupet och inte därmed känner till den människans omedvetna processer, så blir det svårt att få den personens förtroende i längden men framför allt så blir goda råd väldigt svåra att ge.

Utan att säga allt för mycket så är det SISTA jag behöver, att förstå andra människor. Det är få saker jag är så bra på som det. Annars hade jag inte varit såpass bra på det jag gör som säljare.

Jag är oerhört intuitiv och analytisk och kan tyvärr lätt rationalisera bort när folk gör mig illa - för att normalisera vad de gör mot mig och förminskar då mig själv.

När det gäller förlåtelse så måste det komma som en naturlig del i en persons egen personliga utveckling och måste vara DEN personens eeeget val! Att försöka påverka en människa att glömma och förlåta är snarare en kränkning eftersom man fråntas makten att själv välja.

JAG har otroligt stort behov av att kunna lita på mig själv - något jag varit väldigt dålig på i hela mitt liv fram till att jag började i terapi. Mitt behov av det är så starkt att Anders är otroligt noga med att snarare ta tillvara på mina egna känslor, tankar och idéer. Jag kan idag se att öka min självtillit har varit en av de största delarna i min terapi.

Därför blir det väldigt känsligt för mig när någon som egentligen inte känner mig alls, kastar ur sig saker om vad jag ska göra eller borde göra för val.

Mediumet tappade mitt förtroende när hon genom att beskriva andra människors känslor för att få mig att förstå dem, ville "hjälpa mig" att förlåta.

Just förlåtelse är också något som måste komma från den person som blivit sviken och det är något man inte kan bli påtryckt att göra. Speciellt om det är något allvarligt som hänt.

Man kan så klart i vissa fall hjälpa en människa att förstå för att lättare kunna släppa och må bättre men då måste man vara stensäker på att personen - för att ge ett exempel - fått tillbaka det som varit stulet och framför allt SJÄLV känner att man fått tillbaka det - OCH själv valt att se det och SEN förlåta.

Det blev, som ni ser, ganska känsligt. Att förstå andra människor är i sig en bra egenskap som jag har men om man förknippar det med att tillintetgöra sig själv och bli duperad, så måste man FÖRST se till att den kopplingen är helt borta genom förmodligen många års terapi, INNAN.

Jag märkte att mediumet själv blev upprörd och ibland pratade hon så snabbt så jag har svårt för att tro att hon hann ta emot något budskap från min guide.

Man kan ju fråga sig hur objektiv hon kunde vara. När jag träffar okända människor så kan jag nog bli ganska så hård i diskussioner om sånt här och jag tror hon kände sig ganska pressad.

Hur mycket av hennes egna omedvetna vägde hon in? Inget sa hon. Men hur vet hon det? Det omedvetna är omedvetet. En kuggfråga från mig. Inte snällt jag vet men jag ville verkligen kunna få förtroende för henne!

Verkligen! Jag hoppades att hon skulle svara "det som ännu är omedvetet kan jag inte göra något åt men jag kan lova dig att jag bearbetat och minskat risken för det".
Ungefär...

Och när jag ville gå in på andra ämnen så kunde hon inte släppa ämnet och jag kunde ganska tydligt se att det var hon som inte kunde släppa ämnet och inte min guide.

Men men... Vem vet - jag kanske förstår innebörden av hennes budskap en dag. Hon kanske satte ett frö som måste gro för att jag ska förstå innebörden. Så var det ju första åren i terapin. Det kan ta ett tag innan man förstår allt en terapeut säger. Och hon är ju ingen terapeut.

Skillnaden är att jag litade på Anders - från första dagen jag började i terapi. Om det är relevant lär jag väl märka... Kanske... En dag.

Det är sååå tråkigt men har insett att min hälsa börjat ta rejält med stryk. När jag jobbar så känner jag aldrig efter. Det är först när jag får ett rejält magkatarrutbrott som jag hajjar till. Annars har jag en märklig förmåga att förneka och ignorera symptomen - hur tydliga de än är. Här är symptomen som tillkommit senaste året=

Känslig för ljud - blir skräckslagen om jag överraskas när jag ska sova. Detta, om jag jobbat under dagen.

Jätte problem med magen som blivit markant värre senaste tiden. Starka magsårsmediciner hjälper föga och jag har fått öka dosen.

Sover oroligt

Torr i munnen, främst när jag ska sova

Slappnar aldrig riktigt av och sover oroligt, vaknar lätt och har svårt för att somna om.

Känslig för koffein, tein, alkohol och fet mat samt om jag äter för sent på kvällen. Koffein, tein och alkohol kan jag öht inte längre inta. Det resulterar omedelbart till magkatarrutbrott!

Sjuk ofta.

Hormonrubbningar

Kan inte längre sporta. Minsta lilla kraftansträngning utöver jobbet så blir jag sjuk. (får iofs en hel del i jobbet)

Hälsan är HELT klart urdålig. Nu när jag varit hemma några dagar, så kan jag lättare se det.

Ja så sitter vi här igen hela familjen och är sjuka. Neo blev jätte dålig på lördag kväll och var helt utslagen på söndagen så jag beslutade att ta med honom till doktorn idag.

Jonas har ju haft halsfluss och därför fanns en gnagande oro att det var scharlakansfeber Neo har. Och själv fick jag ett magkatarrutbrott utan dess like på fredag kväll som dessvärre fortfarande håller i sig.

Mina utbrott kommer allt oftare och blir allt mer intensiva och jobbiga. Jag har fått öka dosen Omeprazol när jag får magkatarr och därför pratade jag med läkaren om även detta.

Han menade att jag äter medicinen i för korta perioder. Ofta blir jag dålig (nästan alltid) på fredag och börjar må bra igen på söndag kväll. Men idag är det måndag och jag är inte okej än.

Detta är så klart en ond spiral, orsakad av stress och därför måste jag så klart på lång sikt göra något åt den biten, hur nu det ska gå till.

Hur som helst - doktorn tror jag har blödande magkatarr, och därför kommer symptomen tillbaka vid minsta lilla stress igen. Jag äter medicinen de dagar jag har ont men sen slutar jag i tron att allt är bra. Men det jag gjort är att minska saltsyran i magen så att inget fräter mot såret. Men såret finns kvar, bara att jag inte känner det IOM att inget skadar det mer. Men när jag slutar med medicinen så börjar saltsyran fräta igen och såret läker inte riktigt.

Det är svårt att beskriva den enorma press jag utsätter mig själv för varje dag. Det är så klart svårt att kräva att familj och vänner ska förstå även om jag upplever att min bästa vän gör det, trots att hon inte upplevt det själv. Vissa människor klarar det uppenbarligen bättre än andra.

Det jobbiga är när man inte får förståelsen man behöver för att kunna få hänsyn.

Och när man inte får hänsyn, så understryker man ytterligare hur illa man mår, vilket lätt kan uppfattas som att man tjatar och vill ha uppmärksamhet. Eller bara är hypokondrisk.

Men problemet är att ju mindre hänsyn man får - ju mer tjatar man - och ju mer egoistisk och hypokondrisk uppfattas man vara och ju mindre hänsyn får man. Om någon har en universallösning på det problemet så får ni gärna dela med er!

Och vad är då hänsyn? Att inte behöva bära andra människors oro, dvs inte behöva ta del av andra människors oroliga frågor och oro för framtid osv - under tiden man återhämtar sig.
Att hålla låg profil och inte belasta med mer i vardagen än absolut nödvändigt. (vad spelar disken för roll om energin inte räcker så långt den dagen?)

Jag har en viss dos energi varje dag som jag försöker fördela på de områden jag hoppas och tror är de absolut mest nödvändiga. Om jag känner att jag börjar ta av mina reserver, så försöker jag vara såpass lyhörd att jag stoppar mig själv i tid. Detta är inte lätt IOM att andra människors oro över att saker inte blir gjorda, gör att jag kan strunta i det ändå. Men så är det...

Samtidigt har jag ju egentligen makten själv över vad jag ska tycka om mig själv - även om andra inte håller med.

Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad andra tycker om mig och även om jag innerst inne vet att jag är ett monster mot mig själv och en prestationsmänniska utan dess like, så känner jag mig helt värdelös om någon annan trots detta - pga sina egna brister, anser att jag gör för lite - eller helt normalt mycket. Så jag tar den där disken och hoppas att nattsömnen ska göra susen.

Men samtidigt så kan jag ju inte kräva att folk fattar under vilken press jag lever i mitt jobb, och hur hårt jag pressar mig själv - de få timmar jag jobbar. En säljare beskrev det som ett maratonlopp varje dag - i fyra timmar. Det kan nog stämma.

Vi är iaf alla människor med brister. Man kan bara ta ansvar för att man gör sitt bästa för att ta till de redskap som finns för att skydda sig själv och sina nära och kära. Mer kan man inte begära, varken av sig själv eller andra.

Idag for jag och Neo till Hunnebo för att gå på min farmors begravning. Jonas var jätte sjuk och fick snällt stanna hemma, vilket så klart kanske inte underlättade för mig med en liten sprallig 2-åring i kyrkan.

Vi fick snabbt sätta oss längre bak i kyrkan och koncentrera oss på att leka lugnt. Detta bidrog så klart med att jag missade det mesta prästen berättade om min farmor och allt annat som hör begravningen till. Men när vi skulle gå fram till kistan och lägga fram buketten, så gick det jätte bra!

Minnesstunden var jätte fin! Och det var framförallt väldigt trevligt att prata med mina kusiner. Vi kom fram till att vi skulle skapa en kusingrupp på Facebook och försöka träffas åtminstone en gång om året. Nu när både farmor och farfar gått bort så är det ju annars ganska stor risk att man tappar kontakten.

Idag var det dessutom min godisdag och jag ville aaabsolut ha min fredagschoklad. Men efter en stor lunch, smörgåstårta och vanlig tårta efter begravningen, så var det mer än min mage klarade och efter en ganska så tuff vecka på jobbet så har jag nu världens magkatarrutbrott. Och har man Emetofobi så är deeet inte man vill ha! Inget problem som rör magen öht!!

Det blir nog en lugn helg skulle jag tro IOM hur stressig veckan har varit. Speciellt som Jonas är sjuk. Men man vet aldrig så vi får väl se.

Nu ska jag försöka återhämta mig efter den här dagen - så gott det går när man är mamma.

See Ya!