johannaxostlund

Ja så sitter vi här igen hela familjen och är sjuka. Neo blev jätte dålig på lördag kväll och var helt utslagen på söndagen så jag beslutade att ta med honom till doktorn idag.

Jonas har ju haft halsfluss och därför fanns en gnagande oro att det var scharlakansfeber Neo har. Och själv fick jag ett magkatarrutbrott utan dess like på fredag kväll som dessvärre fortfarande håller i sig.

Mina utbrott kommer allt oftare och blir allt mer intensiva och jobbiga. Jag har fått öka dosen Omeprazol när jag får magkatarr och därför pratade jag med läkaren om även detta.

Han menade att jag äter medicinen i för korta perioder. Ofta blir jag dålig (nästan alltid) på fredag och börjar må bra igen på söndag kväll. Men idag är det måndag och jag är inte okej än.

Detta är så klart en ond spiral, orsakad av stress och därför måste jag så klart på lång sikt göra något åt den biten, hur nu det ska gå till.

Hur som helst - doktorn tror jag har blödande magkatarr, och därför kommer symptomen tillbaka vid minsta lilla stress igen. Jag äter medicinen de dagar jag har ont men sen slutar jag i tron att allt är bra. Men det jag gjort är att minska saltsyran i magen så att inget fräter mot såret. Men såret finns kvar, bara att jag inte känner det IOM att inget skadar det mer. Men när jag slutar med medicinen så börjar saltsyran fräta igen och såret läker inte riktigt.

Det är svårt att beskriva den enorma press jag utsätter mig själv för varje dag. Det är så klart svårt att kräva att familj och vänner ska förstå även om jag upplever att min bästa vän gör det, trots att hon inte upplevt det själv. Vissa människor klarar det uppenbarligen bättre än andra.

Det jobbiga är när man inte får förståelsen man behöver för att kunna få hänsyn.

Och när man inte får hänsyn, så understryker man ytterligare hur illa man mår, vilket lätt kan uppfattas som att man tjatar och vill ha uppmärksamhet. Eller bara är hypokondrisk.

Men problemet är att ju mindre hänsyn man får - ju mer tjatar man - och ju mer egoistisk och hypokondrisk uppfattas man vara och ju mindre hänsyn får man. Om någon har en universallösning på det problemet så får ni gärna dela med er!

Och vad är då hänsyn? Att inte behöva bära andra människors oro, dvs inte behöva ta del av andra människors oroliga frågor och oro för framtid osv - under tiden man återhämtar sig.
Att hålla låg profil och inte belasta med mer i vardagen än absolut nödvändigt. (vad spelar disken för roll om energin inte räcker så långt den dagen?)

Jag har en viss dos energi varje dag som jag försöker fördela på de områden jag hoppas och tror är de absolut mest nödvändiga. Om jag känner att jag börjar ta av mina reserver, så försöker jag vara såpass lyhörd att jag stoppar mig själv i tid. Detta är inte lätt IOM att andra människors oro över att saker inte blir gjorda, gör att jag kan strunta i det ändå. Men så är det...

Samtidigt har jag ju egentligen makten själv över vad jag ska tycka om mig själv - även om andra inte håller med.

Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad andra tycker om mig och även om jag innerst inne vet att jag är ett monster mot mig själv och en prestationsmänniska utan dess like, så känner jag mig helt värdelös om någon annan trots detta - pga sina egna brister, anser att jag gör för lite - eller helt normalt mycket. Så jag tar den där disken och hoppas att nattsömnen ska göra susen.

Men samtidigt så kan jag ju inte kräva att folk fattar under vilken press jag lever i mitt jobb, och hur hårt jag pressar mig själv - de få timmar jag jobbar. En säljare beskrev det som ett maratonlopp varje dag - i fyra timmar. Det kan nog stämma.

Vi är iaf alla människor med brister. Man kan bara ta ansvar för att man gör sitt bästa för att ta till de redskap som finns för att skydda sig själv och sina nära och kära. Mer kan man inte begära, varken av sig själv eller andra.