johannaxostlund

Jag är så innerligt trött på sociala regler. Jag avskyr sociala spel och regler och anser att det skadar människor mer än det gör nytta. En gång i tiden så delade jag in människor i DE och VI - något jag då inte fattade att jag gjorde. Det sker så subtilt - och många märker knappt att det sker. Man märker det om man läser lite mellan raderna, lyssnar på vad människor säger - hur de säger saker och framför allt så märker man att de delar in människor i vi och de och söker prestige, genom deras värderingar och vad de prioriterar i livet, väljer att prata om och att undvika.

"Det är inte okej att prata om pengar, det är inte okej att vara spontan, det är inte okej att dela med sig av för mycket

av sig själv, man köper bara ett visst märke, är sjäääälvklart akademiker, att ha minst en längre resa i bagaget är otroligt viktigt när man börjar närma sig 30."

Idag anser jag att de där olikheterna och udda personligheterna som inte följer de sociala reglerna är just de som gör livet så intressant - i alla fall en stor del av det. Och samtidigt så ger man sig själv en sååå mycket större frihet och större utrymme. För hur kan man vara sig själv rakt igenom - helt genuint, om man styrs så starkt subtilt och ofta omedvetet av sociala reger? Hur kan man vara snäll mot sig själv om man har gränser som andra har satt (så länge man inte skadar någon, inkl sig själv)?

Rädsla tror jag är det som styr de flesta och jag märker att de som inte vågar visa sig själva - som stenhårt håller i sina principer och klamrar sig fast i de sociala reglerna, oftast är räddast av alla. (det är ju iofs ganska uppenbart) Jag menar inte att man inte ska skydda sig mot dem som kan utnyttja information och använda den mot en. Men det går också att använda det sociala spelet mot andra människor och litar man inte tillräckligt mycket på sig själv och att man duger som man ÄR - UTAN ATT PRESTERA, så är det lätt att känna sig utanför.

Jag är också trött på indelningen att vara stark eller svag och förraktet mot svaghet. Det många inte ser är att "starkast" blir man om man ser styrka och svaghet som naturliga delar av en hel människa. Man tillåter sig då att ha svagheter OCH styrkor utan att förrakta sig själv (och andra) så fort man inte faller inom den sociala normen. Man vill inte visa sina svagheter - heter det. Varför det? Är det något att skämmas över alltså? Något som hör till skam? Vilka signaler ger man till sina barn om man visar dem indirekt genom sina egna värderingar att "visa sig", är något som är skamligt? Och vad är det för vänner man har om man inte kan visa sina svagheter?

Den mest hela människan, anser jag - är en människa som tillåter sig själv att ha brister, som tillåter sig själv att göra misstag efter misstag och förlåter sig själv vare gång men lär sig något utan att kritisera sig själv, det är en människa som älskar sig själv som man ÄR - och där prestation inte är ett ultimatum för att ha en god självkänsla - eller rättare sagt där självförtroendet inte är ett ultimatum för att man ska kunna älska sig själv. Det är en människa som inte styrs av sociala regler men som är smart nog att undvika situationer som kan skada en och väljer vad man vill dela med sig av. Man tar hand om sig själv helt enkelt.

Tnx