johannaxostlund

Man skulle kunna tro att någon satt där uppe med ett pekfinger och sa att "den där tjejen - hon har fått det fööör bra de senaste åren, nu måste vi göra det mindre bra igen så att det blir baaalans" - som om ett mindre bra liv, är att föredra. Ja, jag vet att det låter oerhört pessimistiskt men nu är jag trött på alla olyckor vi råkat ut för i vår lilla familj genom åren.

I fredags krockade Jonas med sin moppe. Han mötte en personbil som inte såg honom och olyckan var framme. Det var bilistens "fel" och Jonas kommer nog förvisso få en ersättning för det här men det kunde ha slutat riktigt illa och bara tanken gör mig illamående.

För sisådär sex år sen så träffades jag och Jonas och bara några få månader efter det, så drabbades han av malignt melanom. En oerhört stressande situation, så klart - för vilken familj som helst. Det gick bra "peppar peppar" (min mamma fick ju sin cancer tillbaka efter tio år så jag är väldigt försiktig med att dra några förhastade slutsatser om att allt är heeelt bra). Sen råkade han ut för en magsmärta i samband med ansträngning som vi var oroliga över. Sen fick han magsår och har sen dess råkat ut för njursten, ramlat i trappan ett par tre gånger, vridit fingrarna på sina ena hand helt ur led (som han sen vred rätt igen helt SJÄLV!!!) och nu krockade han alltså. Han har också en envis sjukdom som han inte blir av med som gör hans liv lite jobbigt. Inte dödligt med ändå jobbigt.

Själv gick jag in i väggen ett år efter att vi blivit tillsammans. Riiiktigt jobbigt så klart. Kaan vara en kombination av stress på jobb och stress över malignt melanomet samt att min mamma fått tillbaka sin cancer igen. Samt att det inte är helt enkelt att få balans i en relation alltid. Jag har haft otaliga psykosomatiska symptom, gått i terapi, ramlat flera ggr under en semester, fått magkatarrutbrott utan dess like, fött barn, förlorat min mamma i cancer, haft fem mjölkstockningar, varit sjuk varannan månad sen jag fått barn, inte sovit ordentligt på ett par år nu och oroat mig för min sambo och familj. Neo har varit sjuk, ramlat och slagit sig illa ett par gånger osv osv osv.

Herre gud, det är egentligen inte riktigt klokt! Det äär egentligen inte klokt att vi fortfarande håller ihop utan att gå sönder så att säga. Men det gör vi av någon outgrundlig anledning. Neo är så klart en bidragande orsak - om inte den eeenda orsaken till det, skulle jag vilja säga.

Ändå känner jag mig hoppfull på något märkligt vis. Min syster ska när som helst bli mamma för första gången och Neo ska alltså få en kusin. Jag har semester snart - och tro mig! Deeet ska bli underbart! Jag har också helt underbara vänner och en underbar familj! Vem kunde tro att jag skulle ta körkort, ha en utbildning, fast jobb och ha tagit mig så långt som jag gjort trots allt. Inte jag i alla fall för tjugo år sen!

Den här helgen har varit lugn och fin! Precis vad jag behövde efter veckorna som varit! Detta, om man bortser från att Neo fått tre hörntänder på en och samma gång! Tandsprickningen började i torsdags och i fredags kväll så fick han feber och åt inget. Han har ätit jätte dåligt hela helgen men jag är nästan helt säker på att det varit tandsprickningen som orsakat det hela. I alla fall - Min höggravida syster kom också på besök och det var jätte mysigt! Igår kväll kom Neos morfar på besök och jag och Jonas kunde gå på bio tillsammans. Vi såg "Super-åtta" och den var jätte mysig! Idag har vi bara latat oss - om man bortser från Jonas som tog en sväng till badhuset med sin bror för att basta (han är inte riktigt i form för att simma ännu!).

Nu är det snart nedräkning känner jag! Tre veckor kvar till semestern tror jag att det är - och jag känner mig hoppfull om att jag har bra adresser fram till dess i alla fall!

Jag ska se om jag har något nytt fint foto som jag kan lägga ut.
Hej så länge!