johannaxostlund

Jag tänkte berätta något som jag inte berättat för så många förut. Och OM jag har berättat om det, så har jag hänvisat till ett par händelser som hände när jag var barn. Inget mer... och som säkert går att förklara på olika sätt utan att det behöver vara något märkligt med det.

Men vissa saker går kanske inte lika lätt att förklara... och det är först nu, många år senare, när jag (äntligen) förstått vilken frekvens det hela handlar om, som jag märkt att jag öppnat upp dörren för något som är svårt att förklara.

Jag vill börja med att berätta att det inte är ens i närheten så dramatiskt och spännande som man ofta kanske tror. Och det är inte på långa vägar i närheten av hur det ser ut på film eller hur i alla fall jag själv, trodde att det skulle vara innan jag kom så här långt.

Och när man står här och öppnat dörren till något som är så otroligt men ändå självklart, tydligt men ändå så svårt att se klart, så förstår man varför man gång på gång misslyckats med att bevisa att det jag upplever existerar över huvud taget. Det är ju inte så stora händelser, så tydliga och klara att man kan basera något bevis på det. Så har det i alla fall inte varit för mig den senaste tiden.

Jag har nog alltid vetat att jag är bra på att känna av andra människors energier. Jag suger dem åt mig, projiceras av dem och mår själv dåligt när någon annan mår dåligt. Man kanske kan kalla det empati/sympati eller bara att jag är väldigt intuitiv. Vad vet jag. Vad jag däremot aldrig reflekterade över som barn, men som jag insett som vuxen - är att jag även känt av känslor på ställen där människor varit men inte längre är. Det kan vara gamla hus där ingen är hemma eller bara ute någonstans där jag plötsligt börjar må riktigt dåligt. (jag har tyvärr inte känt samma intensitet i andra människors glädje - eller så gör jag det fast jag inte är medveten om det)

Det spelar ingen roll om stället är ljust, öppet, stora fönster, vita tapeter, glada färger, trångt eller mycket utrymme, i en skog, på öppen mark, i vatten osv. Det kan se ut hur som helst.

Det som däremot är helt nytt är att jag anar att jag börjat få kontakt med andra sidan eller hur man nu ska uttrycka det. Det låter så himla dramatiskt men det är det inte... i alla fall inte för mig, och inte vad det varit hittills.

Vem vet - det kanske går att förklara vetenskapligt. Det kanske är något i min hjärna som händer som kan förklara varenda händelse. Och kanske är det en slump när det sammanfaller med något som jag sett ska ske, faktiskt sker.

Det händer relativt ofta att jag väcks i sömnen av att någon vill prata med mig nu för tiden. Detta är det nya. Helt nytt. Jag tror inte jag har varit med om det alls innan. Och självklart går mina tankar till min mamma som gick bort för cirka tre år sen. Kan det vara hon som vill prata med mig? Tyvärr så vet jag inte. Jag vet inte ens om det är en eller flera som vill ha kontakt med mig, man eller kvinna. Det har aldrig blivit någon konversation.

Senast för bara några få dagar sen så vaknade jag av att någon kramade mig riktigt hårt. Jag blev riktigt arg för jag trodde Jonas hade kommit in i rummet och väckt mig. Jag snodde runt och satte mig upp i sängen och ropade "men Jonas!", men det var ingen där. Det var det mest intensiva jag varit med om, om man bortser från när jag såg mamma i en "dröm" bara någon vecka efter att hon gått bort.

Det var så extremt verkligt. Jag kan inte beskriva det mer än så. Jag bara vet att det inte var en dröm. Alternativet är att det är något fel på min hjärna - det kan så klart vara en rimlig förklaring.

Igår morse vaknade jag igen av att någon väckte mig. Det var inte samma intensiva kram däremot. Det var snarare någon som tog tag om mina axlar. Jag kände det tydligt, men det var inte samma intensitet. Det nya var att jag såg svagt hur ett par armar och händer närmade sig mina axlar och tog tag i dem. Jag kunde däremot inte se om det var en kvinna eller man. Inte ens det!!

I mina drömmar så har jag plötsligt "vaknat ur en dröm" - klart avbruten i drömmen av att någon skakat om mig och vill mig något. Men jag har aldrig fått reda på vad.

När jag varit hemma, så har jag hört fotsteg på ovanvåningen trots att Jonas inte hör någonting. När jag gått upp så har ingen varit där.

Jag tror jag har börjat se vilken frekvens det handlar om, eller hur man nu ska förklara. Det är svårt att förklara för jag tror alla människor egentligen kan ha samma upplevelser bara man vet vart man ska se. Samtidigt så är jag inte säker på att alla kan se, eftersom man blockeras av sig själv och sina egna saker som händer i livet och det känns ganska självklart att det inte går att se då. Det krävs liksom att man är nollställd, hur weird det än kan låta. Jag fattar nu vad de där mediumen menar när det säger så. Man bör inte vara påverkad känslomässigt åt något håll utan bara vara i nuet - just då.

Jag tror att någon försöker nå mig men jag har ingen aning om vad personen vill. Jag bara "känner" en intensiv känsla från någon som är ivrig med att få kontakt med mig. Eller kan det vara flera?

Jag vet inte om detta bara är en början eller om detta är en period av något som startat pga att någon vill kontakta mig och att det kommer sluta när den personen fört fram sitt budskap. Om det öht kommer ske...

Det kanske är min hjärna ändå som spelar mig ett spratt. Jag har ofta varit ledsen, nedbruten eller så har det hänt något som gjort mig rädd - dagen innan något sådant här händer. Jag släpper händelsen temporärt och slutar tänka och då händer det ofta. Kanske försöker min hjärna hantera dessa situationer på det här sättet?

Jag vill i alla fall berätta om detta och jag är medveten om att många kommer bara känna ett obehag av detta inlägg. "Men herre gud, vad skriver hon!" osv...
Men jag har som sagt inte skrivit i sten att jag är medial. Det kan ju lika gärna vara mitt huvud som spelar mig ett spratt. Kanske är det för att jag är sönderstressad, sover dåligt och är orolig. Kanske är det hallucinationer orsakade av detta.... Det kan ju vara så eftersom jag upplever allt när jag liksom slappnar av från allt jobbigt. Det kanske är hjärnan som liksom försöker återhämta sig. Vem vet...